Här har varit tyst väldigt länge. Den som är nyfiken kanske undrar varför, och så gör även bloggens författare. Talesättet “det är aldrig för sent att ge upp” gäller dock även tystnaden, så nu kommer det bli ljud i skällan och liv i luckan igen.
De senaste veckorna har jag alldeles för ofta hamnat i olika diskussioner med människor, diskussioner där de andra gett luft åt rasistiska åsikter och främlingsfientliga tankar. Formuleringar som “jag är inte rasist, men …” eller “alltså jag känner många utlänningar, men …” och “jag gillar folk från andra länder, men …” plus “alla människor är lika mycket värda, men … ” samt “jag är gift med en vietnamesiska, men …”.
Tumregeln är att alltid bli misstänksam när folk säger något fint följt av ett “men”, för efter detta “men” kommer alltid något som står i bjärt till kontrast till det man just sagt. Inleder man med något fint och ett “men” så verkar folk tro att det går bra att säga vad som helst efter det, och ändå komma undan som vettiga och reko.
Jag vill inte göra dessa människor besvikna, men jag vill ändå hävda, å det mest bestämda, att det inte stämmer.
Det som gör mig mest ledsen och arg är att i princip alla jag haft dessa hemska samtal med verkar tro att deras rasistiska ståndpunkter är något som alla egentligen är överens om, och att de själva är modiga som vågar säga det som alla tänker med de flesta inte vågar säga.
Givetvis har jag inte varit tyst, utan jag har protesterat högljutt och sagt emot så mycket det bara har gått. Men av någon oförklarlig anledning så har det varit helt meningslösa protester och motargument. Det har känts som att de jag har pratat med verkar ha tolkat min kritik som att de har rätt, vilket har gett dem vatten på sina kvarnar och de har fortsatt mala på med förnyad intensitet.
Jag tycker det är väldigt viktigt att ta fighten, att säga emot, att protestera, att visa hur fel de har och försökt få dem att tänka om. Resultatet är dock nedslående. Det är som att öppna ögonen på en blind person, det spelar ingen roll om ögonlocken är lyfta om ögat inte fungerar.
Var kommer de stinkande åsikterna ifrån?
Varför är så många främlingsfientliga och rasistiska?
Vad kan vi göra åt saken?
Efter många diskussioner på kort tid känner jag att jag är nära att kasta in handduken. Hur länge orkar man dunka sitt huvud mot en stenhård betongvägg?
Jag vill inte ge upp, jag vill känna hopp, jag klarar inte att vara tyst… men hur länge orkar man? De är så många, och det händer så ofta.
Men det får aldrig vara oemotsagt. Vi måste bemöta alla sådana här åsikter, och göra det på ett fredligt och kärleksfullt sätt. Vi måste tro att ljuset övervinner mörkret.
Har du några förslag på hur så är du varmt välkommen att dela med dig av dessa.
Gud, gör våra hjärtan mjuka och låt våra famnar vara öppna.
Ge oss kraft att ta fighten och hindra oss från att ge upp.
Alla vill helst vara överens, men det är vi inte, så fortsätt Max, fortsätt visa att det finns konflikt.
Så sant, Max. Bra att du delar din frustration. Jag har kännt mycket likadant på sistone och får god lust att bara strunta i alla som tycker så extremt annorlunda jämfört med vad jag tycker. Men ett vet jag och det är att när man känner så är det bra att umgås lite med folk som är mera lika, det kan verkligen stärka mig och hjälpa mig orka.
du har rätt, det stärker och hjälper en att orka när man umgås med lite mer lika folk.
frågan som då börjar gnaga är, varför träffar jag dig så sällan? mitt liv hade varit ännu lite bättre om jag fick springa på dig lite nu och då.
Välkommen tillbaka! Det var på tiden…
Tänk istället, om du inte tar fighten. Om ingen vågar möta deras meningslösa argument. Det viktigaste är kanske inte att övertyga de redan inbitna om att de har fel, utan att visa på alternativa synsätt för de som inte riktigt vet vad de tror än. De som hör så mycket rasistisk propaganda, och fortfarande får en klump i magen av det och tycker det känns fel. De som behöver få höra andra åsikter, alternativa synsätt. Att det blir en samtal, istället för att någon står med en grammofon och skriker åsikter rakt in i huvudet på en. Och jag tror att du är viktig här. Att du ska tala till människors hjärtan, få dem att tänka efter, reflektera över vad de egentligen tycker. Rasism är en enkel utväg för samvetet, men jag tror det gör människor olyckliga. Och du vet intevad som rör sig i människors hjärtan när du pratar med dem. Du sätter djupare spår än vad du tror, och dina ansträngningar är absolut inte meningslösa. Fortsätt kämpa för sanningen och kärleken! Bless and love, Hanna.
vilken fin pepp!
tack.
Äntligen! har klickat här rätt många gånger och saknat dig.
Jag instämmer Max, du har så rätt MEN (:-) jag måste bara vara lite åsiktspolis tillbaka… det är svårt att undvika att säga den där fina saken först som avslöjar den åsikten som kommer efter MENet och som det kanske är lite svårare att stå för som du säger själv : “Jag vill inte göra dessa människor besvikna, men jag vill ändå hävda, å det mest bestämda, att det inte stämmer.” I mitt eget liv tror jag att de ruttna åsikterna främst handlar om när jag inte lyckas se världen från den andres perspektiv… eller kan det vara så enkelt?
josef: jag är väl medveten om att jag själv slängde in något trevligt följt av ett MEN, och det tycker jag understryker lite vad jag menar. “jag vill inte göra dessa människor besvikna, MEN” betyder ju i detta fallet “jag vill väldigt gärna göra dessa människor besvikna”.
de ruttna åsikterna i ens (mitt) eget liv är ju väldigt jobbiga, och jag tror att det ofta är som du säger, att det beror på att man (jag) misslyckas att se världen från den andres perspektiv.
Men låt oss hjälpa varandra på vägen, och avslöja varandras ruttna åsikter!