några tankar om fyrke

Det skrivna ordet står ofta som ett torrt konstaterande av fakta. Det skrivna ordet fångar sällan nyanserna och är inte det bästa verktyget i kommunikation eftersom författaren och läsaren inte möts, utan skiljs åt av två kallt lysande datorskärmar.
I mötet, öga mot öga, kan ord som kan tyckas hårda ackompanjeras av en varm blick, ett leende eller ett nyfiket ansikte. I bloggtexten är ett hårt ord ett hårt ord, punkt!
I de lägen där man känner motparten tänker man att den andre inte kommer att ta det så hårt, eftersom den personen vet att man tycker om henne/han. Och när man inte känner den andra så är det inte så noga hur orden kommer uppfattas, för det är ju bara ett utbyte av tankar, eller?

Därför har jag valt att, i princip, hålla mig utanför debatten om fyrke.
För er som inte har hört talas om fyrke så finns upprinnelsen här och här.  För jag blir uppriktigt ledsen över tonen som präglar några av texterna, och framförallt kommentarsfälten. Bakom tangentbord fulla av spott sitter folk och kastar skit åt höger och vänster. Man anklagar folk för än de ena och än de andra, tillskriver dem åsikter de aldrig gett luft åt, kritiserar deras personligheter och val av livsstilar. Dessutom kritiseras saker som aldrig har tagits upp, och missförstånden är talrika som sandkornen på stranden.

Är det för mycket begärt att önska ett samtalsklimat som bygger på nyfikenhet, vilja att förstå och en önskan att lära känna varandra?
Svaret är tyvärr ett JA med stora bokstäver. Det är för mycket begärt.
För herrarna (mestadels… ) verkar inte intresserade av sådant. Istället drivs man av viljan att försvara sitt eget hus och samtidigt riva ner de andras hus.

Det är tråkigt, mycket tråkigt.

Jonas Lundström drog igång samtalet och menade att EFK domineras av fyrkantsevangelikalism (fyrke) vilket innebär att det finns ett “åsiktspaket” som definierar en “klassisk kristen tro”. Dessa åsikter är bl a att man ogillar homosex och rundknullning, ett evigt helvete, Jesus som enda vägen till Gud, bibeln som guds ord, att tron är det som räddar, att hur man lever sitt liv är underordnat åsikterna, att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig, jungfrufödseln, livet efter döden, Jesu fysiska uppståndelse, att Jesus gick på vattnet, treenighetsläran, Jesu gudom, kyrkogång, pastorer, nattvard, gudstjänster och ledare.
Det handlar alltså inte om åsikterna i sig, utan själva “paketet” av åsikter som definierar den klassiskt kristna tron. Därför är det fullt möjligt att omfatta alla ovan nämnda åsikter utan att tillhöra fyrke.
Vidare hävdar Jonas att fyrke gärna tar till maktspråk och hot för att tysta avvikande röster.

Sedan går diskussionen varm på Jonas blogg, Stefan Swärds blogg och en hel uppsjö av andra bloggar.

Väldigt snart uppmanas Jonas att svara på en hel drös frågor där man vill att han ska berätta hur han tror, vilket han också gör.

Det som jag i första hand reagerar på, vilket också verkar vara det som Jonas gått igång på från första början, är att kristen tro så lätt blir ett åsiktspaket. Tro så här och så här, så är allt lugnt och du kommer till himlen när du dör – lätt och enkelt.

Min erfarenhet är dock att frälsningen inte är att svara rätt på ett teologiskt prov.
* treenigheten -> check.
* jungfrufödsel -> check
* homofobi       -> check
* bibeln som guds ord -> check
G R A T T I S, du är nu en fantastisk kristen som doftar av Guds rike. Lev väl så ses vi på andra sidan graven!

De enda som träffade Jesus, och “trodde” “rätt” om honom var demonerna. Petrus säger också vid ett tillfälle något sant om Jesus, vilket Jesus förklarar för Petrus omöjligt kan vara hans egen slutsats, utan något Gud uppenbarat för honom. Och bara några rader senare säger Jesus till Petrus: “gå bort från mig Satan”.

Jesus säger “Inte alla som säger Herre herre till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Vidare, när Jesus skiljer på får och getter så är de inte de som har kryssat i rätt rutor på testet som blir räddade, utan de som har gjort rätt.

Vi kan har hur “korrekta” åsikter som helst, hur fin tro som helst, hur bra värderingar som helst, men om de inte innebär befrielse för de fångna, syn för de blinda, kläder för de nakna eller ett glädjebud för de fattiga – vad spelar då åsikterna, tron och värderingarna för roll?

Varför då ägna så mycket tid, kraft, energi och ilska åt detta?
Nu är det ju inte så att jag inte menar att det skulle vara helt oviktigt vad man tror eller hur man väljer att sätta ord på det. Det är viktigt, absolut, men i förhållande till vad man faktiskt gör så menar jag att det helt klart har en underordnad betydelse.
Jag kan ju välja att tro att Jesus är herre, men om jag fortsätter att bekänna de jordiska herrarna, vad spelar då min bekännelse till Jesus som herre för roll?
Och om man nu tvunget ska ge sig ut och kritisera med skarpa pennan så skulle jag ju hellre se att man kritiserade bekännelsen av de jordiska herrarna, istället för nyanser i hur man ser Jesus som herre.
Åsikter och trossatser som inte blir kött och blod är inte värda att kritisera eller förbanna, det är bara att skita i dem.
Och att då ställa samman ett åsiktspaket som definierar “klassisk kristen tro” blir för mig ganska löjligt och meningslöst.
Observera här att jag I N T E säger att de som omfattar fyrke inte omsätter sina åsikter i praktiken. Det jag lackar på är att man värderar åsikterna högt, och praktikerna lågt.

En mening som i slutet av debatten seglat upp som en riktig höjdare är när Jonas skriver  “99% av alla kristna är okunniga om Jesu budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv”. Denna mening får Stefan att kalla Jonas för sektledare.
Jag skulle dock vilja hävda att den är ganska så sann (och jag vill förtydliga och säga att jag själv, tyvärr, räknar mig till de 99 procenten). Jag känner ganska väl till vad Jesus pratade om, men för den som kollar lite på mitt liv så är det smärtsamt tydligt att jag uppenbart skiter i det mesta som Jesus sa.
När jag partajar, så gör jag det mest med mina polare. Jag bjuder sällan in dem som inte blir inbjudna någon annanstans eller har möjlighet att bjuda tillbaka.
Jag ger inte åt alla som ber mig.
Jag samlar skatter på jorden.
Jag bekymrar mig för morgondagen.
Jag dömer.
Osv osv osv
Men min bön är att jag ska sluta leva som om jag var ointresserad av det Jesus säger.

Avslutningsvis:
Jag tycker att det är djupt olyckligt när klassisk kristen tro blir ett åsiktspaket, och när man kritiserar den som ifrågasätter detta gör det genom att be att få svar på massa frågor om hur en person tror eller inte tror.
Tänk om vi kunde börja tänka klassisk kristen tro som bergspredikan, Jesu programförklaring och utlevandet av Guds rike.

För den som, mot förmodan, är intresserad av att sätta sig in i debatten så kan man göra det här: swärd, josefine, josef, kolportören, jaktlund, wenell