Men hur var det egentligen med församlingen i Jerusalem?

Samtal glider ofta in på pengar och ekonomi. Har man då en lite avvikande syn på ägande och egendom så slutar det nästan alltid likadant, dvs att samtalet avslutas med att någon, med ett hånfullt leende på läpparna, ställer en fråga som i deras mun är retorisk: ”men vaddå, kolla hur det gick för församlingen i Jerusalem… De försökte sig på egendomsgemenskap men gick sen nästan under på grund av fattigdom, är det det du förespråkar?” Frågan är, som sagt, retoriskt ställd, men jag tycker nog att det finns schyssta svar, men det är sällan man får tillfälle att komma med några svar.

Jag tycker det är konstigt att man ses som avvikande bara för att man har en lös syn på ägande och pengar. Frågan är ju vem som egentligen är avvikande, och den kanske mest rätt formulerade frågan lyder ”vad är det vi jämför med?”.

Att drömma om och kämpa för ett välfyllt bankkonto är helt accepterat i kyrkan.
När det talas om att köpa lägenheter eller hus så är argumentet ofta att man i princip sparar pengar till sig själv när man betalar av på lånen.
Jämför man dessa ståndpunkter med majoriteten i församlingarna så är det inte avvikande. Men jämför man med den rike ynglingen (matt 19:16-30) eller den rike mannen och hans lador (luk 12:13-21) så är det väldigt avvikande.

Skit samma… över till Jerusalem.
Ett tips till den som vill framstå som ung, dum, naiv och blåst är att läsa högt från apg  2:45 ”De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov” eller apg 4:32-37 ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ned den inför apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov…”
Detta är ord som många nog skulle vilja klippa ut ur apostlagärningarna, för de är ju konstiga och luktar lite vänster.
Dessutom så leder det ju till att församlingen blir fattig och kass. Det hade ju varit bättre om de istället hade uppmuntrat varandra till att spara sina pengar, jobba mer och snåla mer. Eller?

När Anden föll över församlingen i Jerusalem hände något. Man fick ett nytt liv, blev ett nytt folk med en politik som skilde sig från världen. En av följderna, eller gensvaren, på att Anden föll över gemenskapen var att man fick en ny ekonomi och såg annorlunda på ägande. Det fanns inte längre mitt eller ditt, och inte så mycket vårt heller. Man såg till att alla fick basbehoven fyllda, men man stannade inte där. Man började betjäna människor i samhället. De som led brist fick sina behov tillfredsställda. Föredömet var Kristus, han som hade allt men avstod från det och antog tjänarens gestalt.

Än så länge är allt lugnt. Men vad händer när man börjar ge mer än man har?
Församlingen i Jerusalem gav mer än de själva hade och det blev en liten kris.
Varför?

Om jag skulle våga mig på en gissning (och det vågar jag självklart) tror jag det beror på att man inte bara såg på vad man själva hade, utan också på vad församlingen i världen hade. Man såg att församlingarna i olika städer hade stora tillgångar och jag tror man såg på församlingen i världen på ett globalt sätt. Församlingen i Efesos, Korinth, Jerusalem, Galatien och alla andra platser såg man som en enhet och del av samma kropp. Och när man såg att det fanns tillgångar i kyrkan, om än i andra städer, så tror jag att man helt enkelt förutsatte att det skulle komma pengar därifrån.
Paulus skriver till korinthierna: ”Meningen är ju inte att andra ska får det bättre och att ni ska få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet”. (2 kor 8:13-15…. eller egentligen hela kapitel 8 och 9)

Om vi tror att det är meningen att man ska dela med sig så är församlingen i Jerusalem på rätt väg. Men tror vi att tanken är att vi ska behålla allt för oss själva så är de dumma i huvudet i Jerusalem.

Jag är helt övertygad om att Gud ger oss det vi behöver. Söker vi först Guds rike och rättfärdighet så får vi också ALLT det andra. Det är ord att lita på.
Men det innebär inte på något vis att allt vi får ska tillhöra oss. Snarare så att det är upp till oss att fördela det vi får på ett sätt som speglar vem Gud är. Jag tror att det är en självklarhet att vi har ett uppdrag att dela med oss och se till att människor får sina basbehov tillfredsställda, för det är ett tecken på att den Messianska tiden är inne. När Jesus talar i synagogan i Nasareth, luk 4, som talar han om ett nådens år från Herren, eller ett nådens år. Nådens år är att saker och resurser omfördelas och att det blir jämvikt.

Det är inte så att det kräver världens mest avancerade hjärna för att se att de resurser som finns på jorden skulle kunna fördelas på ett annat sätt. Så att vi som är rika skulle kunna avstå från vårt överflöd och på så vis avhjälpa andras brist.
Det är fullt möjligt att 30 000 barn inte skulle behöva dö varje dag för att rent vatten saknas, det är inte jättedyrt att ordna rinnande vatten till alla.
Det är inte jättedyrt att se till att alla får den mat de behöver.
Och jag skulle kunna nämna flera exempel.
Det enda som behövs är att vi vågar titta på våra liv och att vi vågar avslöja den girighet som vi bär på.
Jag tror att vi, kyrkan, har ett gudomligt uppdrag att börja omfördela resurserna.
Idag kan vi inte ens ordna det inom våra egna kretsar, och då händer ju inte mycket utanför kyrkans väggar heller.

Men tänk om vi vågar språnget. Tänk om vi vågar vara levande laxar som simmar emot strömmen.
Tänk om vi inte längre tycker att det bästa är att spara pengar på ett konto där mal och mask för gör. Tänk om vi inte längre tycker att det är jättebra att spara till oss själva när vi betalar av våra hemskt stora bostadslån.
Tänk om vi skulle tro att Jesus menar allvar när han säger ”Ve er som är rika” eller ”det är lättare för en kamel att springa igenom ett nålsöga än det är för en rik att komma in i himmelriket”.

Gud, ge oss frikostigt av din ande som kan ge oss det nya livet där vi som kropp får vara lika dig och din son. Amen.

betala andras skulder

I veckan som gått satt jag en timme på Centralen i Helsingborg och väntade på ett tåg till Malmö. Jag hade jobbat natt och var sliten, men tycker alltid att det är trevligt att vara på Knutpunkten eftersom man träffar mycket folk där.

En hemlös herre satte sig bredvid mig och vi började snacka lite. Han mådde bra och vi hade riktigt trevligt tillsammans. Han berättade att han för några dagar sedan suttit och bommat pengar utanför bolaget, och när han satt där kom det fram en snubbe som såg religiös ut. Mannen med det religiösa utseendet frågade min vän varför han satt och tiggde och anledningen var att han hade lite skulder. I samtalet kom det fram att min polare hade skulder på omkring en tusenlapp. Den religiösa mannen tar då fram 1100 spänn och säger att Gud ska betala min polares skulder, och hundralappen var så att han kunde käka något.

Detta ger mig hopp. Att någon faktiskt gör något.

Nu berättade min vän att han inte hade använt tusenlappen till att betala sin skuld, i stället köpte han heroin för pengarna. Och visst skulle man kunna ifrågasätta hur smart det är att ge en hemlös kille tusen spänn. Men de frågorna skiter jag i. De kan någon annan prata om nån annan gång…

Det som jag bär med mig är min polares ansiktsuttryck när han berättade om det. Han var mycket lycklig och positivt överraskad. Han fick höra talas om en Gud som skickar ut sina efterföljare att lösa människors skulder, och det är ett kraftigt vittnesbörd.

Min hemlösa polare är van att kvinnan eller mannen på gatan tittar bort, byter trottoar eller möjligtvis ger honom några kronor utan att titta på honom. Men nu fick han möta en typ som stannade, mötte hans blick, pratade med honom, ville lösa hans skuld och behandlade honom som en broder. För några ögonblick är han inte en illaluktande, obehaglig och farlig typ – utan en människa.

Jesus, lär oss att bemöta folk som du gör.

bön

Hur mycket ber du?
De flesta av oss skulle antagligen svara att vi ber alldeles för lite, om någon frågade oss. Varför ber vi så lite?
Borde inte möjligheten att få framlägga våra önskningar till universums skapare, upprätthållare och härskare, i universums frälsares namn, vara motivation nog att be mycket och ofta?
För egen del så ber jag alldeles för lite, och de sista dagarna har det verkligen varit på tok för lite. Jag längtar efter att be mer, men har ofta svårt att hitta tiden. Och har jag tiden så tänker jag på annat och så tar tiden slut.
Jag skäms när jag erkänner att jag helt enkelt glömmer bort att be.

En vän till mig berättade att han hade bett lite över en sak. Jag frågade vad han menade när han sa att han hade bett lite, och det visade sig att det rörde sig om 4-5 timmar om dagen i två veckor. I jämförelse med honom är jag en fruktansvärt stor hedning som bör tänka om.

Något jag märker i mitt liv, och som verkligen inte är en nyhet, är att jag ofta tar till bönen när något inte går min väg.
”Is prayer your steering wheel or your spare tyre?” frågar Corrie Ten Boom och det är ju en vettig fråga att ställa sig.

Vad kan man då göra, annat än att få dåligt samvete?
I ett och ett halvt år hade jag frälsarkransen (Lönnebos armband) på armen precis bredvid klockan. Jag tycker inte att frälsarkransen är en jättebra bönegrej, men det hjälpte mig att se armbandet varje gång jag kollade klockan eller råkade kolla på handen. Armbandet påminde mig att jag skulle be.

När jag jobbar har jag alltid en ikon i fickan. Ikonen bär inte på någon speciell kraft (om man frågar mig) men varje gång jag stoppar handen i fickan för att ta upp nycklarna, tändaren eller cigaretterna så känner jag den och kommer på att be.

Regelbundet ber jag tidebönen i en vecka eller en månad. Tyvärr bor jag ensam och får läsa allt själv, vilket förtar lite av grejen. Men det som händer är att jag vänjer mig att morgon, lunch, kväll och natt blir regelbundna bönetider.

Vad använder du dig av för att komma ihåg bönen?

Ett annat bra tips är att när vi träffar våra vänner så kan vi passa på att be tillsammans och för varandra. Det borde vara en naturlig del av vårt sätt att umgås!

Tobias G skriver i en kommentar här på bloggen om en som heter Benny som har en tumör i hjärnan och vill att vi ska hjälpa till att be för honom.
Så gör gärna det.

Låt ditt rike komma!

reclaim, eller inte reclaim

På lördag är det dags för ännu en gatufest i Malmö. Reclaim the Streets – Västra hamnen. Västra hamnen är ett rikemansområde i Malmö, det är t ex här turning torso ligger.
På motkraft kan man läsa följande:
”Malmö stad vill få Västra hamnen att framstå som ”en reklampelare vars ljus återspeglas i havet, synlig från när och fjärran”. Den överflödiga lyxen som de som bor där lever i, lyser snarare som ett hån mot resten av staden.
Bostadsproblematiken i Malmö grundar sig på ett skevt samhälle. Vi är trötta på att vissa områden gång på gång målas ut som segregerade när det i själva verket är hela staden i sig som är segregerad. Skulden för segregationen läggs allt som oftast på stadsdelar som Rosengård. I själva verket är det kapitalistiska strukturer och politiska beslut som gynnar de rika svinen i områden som Västra Hamnen som är det verkliga problemet. Det är upprörande att Contentus missköter sina fastigheter så pass att folk tvingas leva bland kackerlackor och mögel, men lika upprörande är det att det byggs nytt och dyrt i stadsdelar där höginkomsttagare och arbetsköpare kan isolera sig.

Västra Hamnen är det område i staden som ges högsta prioritet när det gäller utbyggnad. Det skall byggas 6000 km2 kontor och ca 500 nya bostäder som förväntas stå klara år 2011. Hälften av dem är dyra hyresrätter och andra hälften är ännu dyrare bostadsrätter. En lägenhet med havsutsikt kostar 50 000 kr/m2. Där kommer vi aldrig någonsin ha råd att bo. Det är absurt att det sker samtidigt som andra delar av vår stad förfaller. Det är politikerna som bestämmer vart resurserna skall satsas. Det är deras beslut som tas utan att någonsin gynna oss.

Vi vägrar blunda för den uppenbara orättvisan i vår egen stad. Vi ska sätta de rikas köpta trygghet i gungning. Det är de rika som är de riktiga bovarna. De lever i en dröm om det goda livet, en dröm som förutsätter klassamhällets bevarande och det verkar vara upp till oss att krossa den drömmen! De kommer aldrig att kunna stänga in sig nog för att vi inte ska kunna ta oss in! ”

I grund och botten ställer jag mig bakom arrangemanget, och jag tror att det är en röst som bör höjas. Jag hade också varit den första att jubla om kyrkan engagerade sig i debatten och talade om saker som den här.
Det som gör det hela en smula problematiskt är att det antagligen kommer att bli stökigt. Förra gången reclaim anordnades i Malmö så blev det en hel del skriverier eftersom skyltfönster krossades, bilar stacks i brand och några personer misshandlades. Inför lördagens reclaim så är oron stor i västra hamnen.

Nu till den stora frågan, ska man delta?
Ja, eftersom att jag håller med om tankarna.
Nej, eftersom det måste gå att kommunicera samma tankar på ett fredligt sätt.
Nja, eftersom det kanske är just längtan efter att protestera fredligt som gör det viktigt att delta.

Jag kommer att delta. Hur tänker du?

välsignelse

Vissa hävdar att den kommer från Franciskus, andra att den kommer från Irland. Jag vet inte vem som har rätt, men bra är den:

Må Gud välsigna dig med olust
inför enkla svar, lätta sanningar
och ytliga relationer,
så att du må leva ur djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisa, förtryck och utnyttjande,
så att du må arbeta för
rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar att fälla
för dem som lider av
smärta, avvisande, svält och krig,
så att du må sträcka ut en hand till tröst.

Och må Gud välsigna dig med dåraktighet nog
att tro att du kan förändra världen,
så att du kan göra det andra kallar omöjligt.

Må välsignelsen från Gud
- Skapare, Förnyare och Upprätthållare -
vara med dig nu och för evig tid.

bikten

Jag och lite vänner spånar på bikten och hur vi skulle kunna få det att funka.
De katolska typerna är ju lite mer erfarna än de sammanhang jag kommer från och vi vände oss dit för inspiration, ledning och råd.
Deras bönebok oremus innehåller en hel del matnyttigt.
Mina erfarenheter i samband med bikt är hur det ofta blir en stund när man snackar sex. Av nån anledning så förknippar vi synd ganska så direkt med sex.
Lite konstigt, både för synen på sex och synen på synd.

Bifogar här några frågor (från oremus) man kan ställa sig:

har jag undanhållit de svagaste min hjälp, dem som kristus särskilt identifierar sig med?
vilka uttryck har min egoism och bekvämlighet tagit sig? min feghet?
på vilka punkter har jag undvikit att itu med mig själv?
har jag gjaort mig beroende av tobak, droger eller alkohol?
har jag tyckt mig vara bättre än andra?
har jag i onödan talat illa om andra?
har jag låtit bli att ta andra i försvar så som jag själv skulle vilja bli försvarad?
vad gör jag för att visa min kärlek till gud?
håller min tro jämna steg med min allmänbildning?
har jag hängett mig åt modlöshet istället för att be och hoppas på gud?
vad har jag gjort eller försummat för att stärka min tro och växa i den?
har jag låtit mig nedslås av egen svaghet, andras fel eller kyrkans brister i ställer för att lita på guds kraft?
har min tro visat sig i vardagen, ute i samhället?
har den begränsat sig till ord utan handling?
vad har jag egentligen gjort för att utbreda kristi rike, som är sanningens och fridens, rättvisans och kärlekens rike?
kan man verkligen säga att jag älskar och fruktar gud över allt annat, i avsikt och handling, så att mitt personliga program är att leva efter hans bud?
frambär jag mitt arbete, min glädje och mina bekymmer som offergåvor åt gud?
har jag-  som barn – lyft mina föräldrar, hedrat dem, och hjälpt dem i deras andliga och materiella behov?
bidrar jag efter  bästa förmåga till att kristus blir känd bland nya människor?
är jag en tillgång eller en belastning för kyrkans goda namn?
finner jag nöje i att berätta om andras olyckor eller svagheter?
gör jag allt i min makt för att komma över ovänskap, gräl, häftighet, vrede, småsinthet, dåligt humör?
har jag genom eget exempel fått andra att synda?
finner jag nöje i tvetydigt tal och uppträdande, att flörta, utmana, testa min attraktivitet?

lite reklam

idag hamnade texten på denna sida (operation övre salen) istället för här.

allt gott!

kyrkan som gerilla

Jag blir peppad när jag tänker mig kyrkan som en gerilla.
Givetvis menar jag inte att kyrkan ska skaffa vapen, springa upp i bergen och gömma sig, komma ner vältränade och arga, skjuta på poliser och andra, ta makten och sedan grunda en ny stat byggd på guds tio bud.
Det jag, däremot, tror vi kan lära oss av gerillarörelserna är att tro att en annan värld är möjlig, och att det kan vara sunt att bryta med många lojaliteter.
När en kvinna eller man, tjej eller kille, lämnar sin familj och sitt sammanhang och drar till lägret så har det inte bara sin grund i ett missnöje över det som är, utan för att de tror att en bättre värld är möjlig.
Familjen, jobbet, studierna och ens eget rykte blir i sammanhanget sekundärt och de är beredda att gambla bort det utan att ha en aning om de har en chans att lyckas. Är det ett spel som kyrkan är beredd att spela med i?

När Jesus spatserade omkring och träffade på tolv olika typer så säger han till dem: ”följ mig” och deras svar är att omedelbart bryta upp från sina olika liv och följa honom. När de hänger på honom så får de höra honom säga saker som ”vem är min mor och mina bröder? den som gör min himmelska faders vilja är min mor och mina bröder”, ”om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” och ”sälj allt du äger och ge åt de fattiga, kom sedan och följ mig”.
Det är inte särskilt troligt att Jesus säger sådana saker för att skämta med folk. Jesus säger så för att han menar det. De tolv verkade ta det på allvar, eftersom de bröt upp och började följa honom.
Ändå känns det långt borta för stora delar av kyrkan, som jag känner henne.
Vi är istället duktiga på att göra familjen till det finaste som finns och att leva småborgeligt.

Vad skulle krävas för att lojaliteten till Kristus skulle få alla andra lojaliteter att blekna?
Tänk om dopet på nytt kunde vara att få lämna de gamla lojaliteterna bakom sig och att träda in i det nya folket. Att församlingen fick bli familjen, att Guds rike fick vara det enda rike vi tillhörde, att vi blir nya människor som får leva på ett alternativt vis i världen.

Jag tror på revolutionen!
Inte gerillans revolution som river det gamla och med våld framtvingar något nytt.
Men Guds revolution, som i kärlek och fred bygger upp något vid sidan av det andra. Att himlen får komma till jorden redan nu.
Jag tror att det är idiotiskt att tänka sig att ett liv i Jesu efterföljd är något naivt eller utopiskt. Jag tror att det är möjligt!
Om vi som församling tillsammans träder in under Guds ansikte och låter Gud andas sin ande över och i oss.

Mästare, ge oss en förväntan och tro på att du kommer snart och låt oss leva som om din ankomst är nära. Amen

ebeneser

För länge sedan var mormors bror, Göte, pastor i Ebeneser vid Mariatorget i Stockholm. Mycket gott hände i församlingen, bl a var man mycket ute på Mariatorget och mötte missbrukare och andra.
Många år har gått: Göte är död, kyrkan har hottat upp sig – bänkarna är utbytta mot stolar och namnet är bytt från Ebeneser till det hippa (?) Söderhöjdskyrkan.

Mina föräldrar, min syrra och jag var just i Stockholm och under den långa promenaden hamnade vi utanför kyrkan. Mamma var mycket där när hon var barn, eftersom hon bodde sina första 13 år i huvudstaden. Minnen väcktes till liv och hon ville gärna visa kyrkan för oss andra i familjen. Sagt och (o)gjort klampade vi in i lunchkaféet och undersökte möjligheterna att få oss en flukt.
Ett kafébiträde gick och kollade om kyrkans personal stod att finna i lokalerna, vilket de inte gjorde. Kafébiträdet erbjöd då mamma att få komma med och titta, medan vi andra fick vänta i kaféet. Väl inne i gudstjänstlokalen meddelade hon mamma att mamma fick följa med eftersom hon hade minnen, men eftersom det fanns så mycket dyr utrustning (datorer och en projektor) där inne så vågade hon inte släppa in oss andra.
Man kan ju undra, ser vår familj så farlig ut att vi inte är betrodda att besöka en vanlig EFK-kyrka, en frikyrklig familj från Malmö.

Jag är inte, på något vis, ute efter att smutskasta Söderhöjdskyrkan. Jag känner flera stycken som är med där och jag har varit där och så.
Det jag far efter är: hur är det möjligt att en kyrka (och här kan man nog tänka på vilken kyrka man vill…) som tidigare var samhällets betjänter plötsligt fyller sin gudstjänstlokal med värdesaker och inte vågar släppa in löst folk (typ min familj) eftersom man är rädd att prylarna ska försvinna…

eller vad säger du, dietrich?

”Efterföljelse” av Dietrich Bonhoeffer läste jag för länge sedan. Minnet av den är väldigt gott och tillsammans med en god vän började jag läsa om den. Ett lysande beslut, det visar sig att den är ändå bättre än jag kommer ihåg.
Jag kan verkligen rekommendera en läsning, eller omläsning, av boken. Vill du ha det riktigt gott så kan du dricka etiopiskt kaffe till.

Jag bjuder på ett citat (från sidan 45 om det är versionen från 2006)
”Men vad sägs då om innehållet i efterföljelsen? Följ efter mig, spring bakom mig! Det är allt. Att gå efter honom, det är helt enkelt innehållslöst. Det är sannerligen inte något djupsinnigt livsprogram att förverkliga: inget mål, inget ideal att sträva efter. Det är verkligen inget inget som från mänsklig synpunkt kan bedömas som värt att satsa på. Och vad händer? Han som nås av kallelsen lämnar allt vad han har, men inte för att utföra något speciellt värdefullt utan enbart på grund av detta anrop. Utan det kan han överhuvudtaget inte följa Jesus”

Givetvis frestas jag att kommentera detta, gärna långt och så, men jag håller mig.

Maranatha  (herre, kom)