äktenskapet, en sågning? (en följetong om sex, del 6)

Vad är egentligen äktenskapet, och vem är egentligen gift? Det är två viktiga frågor tycker jag.  En annan spännande fråga är om äktenskap är särskilt bra…

Var börjar man egentligen om man vill skriva en text om äktenskapet?
Ofta tror jag att vi, lite slarvigt, har en bild av att äktenskapet som att två personer blir kära i varandra och därför bestämmer sig för att köpa gyllene ringar och säga ”ja” så att både en präst och lite lösa bekanta hör det.
Det är ju dock en ganska ny tanke, som dessutom bara finns i vissa kulturer. I det stora hela, i de flesta tider, på de flesta platser och i de flesta kulturer, är det istället så att någon, eller några, har bestämt att två individer ska bli ett par och hålla ihop livet ut. Vad dessa personer tycker om varandra var inte särskilt intressant, och ofta tyckte de ingenting eftersom de inte träffats innan.
Jag känner ett par som gifte sig utan att någonsin ha mötts. Dessutom befann de sig i olika länder när äktenskapet ingicks. Sedan träffades de dock, och de fattade tycke för varandra. Det är något år sedan jag hörde av dem senast, men då var de kära och glada och höll stadigt ihop.

Av någon märklig anledning har äktenskapet blivit kyrkans ”heligaste” grej. Att gifta sig är det största målet i livet, och de som är singlar är ömkansvärda personer i kyrkan. De som inte har hittat sin partner är inte vuxna på riktigt. Så har jag i alla fall upplevt det, att många går omkring och väntar på att jag ska växa upp och börja leva som folk.
Dessutom är kyrkan sugen på att springa statens ärenden och upprätta juridiska förbund mellan personer som normalt inte är en del av kyrkan. Det är först på senare tid, när det har börjat talas om samkönade äktenskap, som kyrkan börjar bli lite tveksam när det gäller att upprätta kontrakt mellan personer. Personligen tycker jag det är helt galet att kyrkan överhuvudtaget ska få ha ett finger med i spelet när det kommer till äktenskapet (som juridiskt förbund). Men ändå mer upprörd blir jag när man vill bli av med vigselrätten bara för att några av de som vill gifta sig råkar ha samma kön, för annars struntar man ju helt i hur folk lever sina liv. Kyrkan bryr sig inte om hur utomstående behandlar sina plånböcker, radhusgrindar eller de av samhället utstötta… men handlar det om vilket kön de har så är det plötsligt jätteviktigt.
Stort hyckleri om du frågar mig. Jag är helt för att kasta bort vigselrätten så långt det bara går, men inte pga av samkönade äktenskap!

Kärnfamiljen har blivit kyrkans, inte bara viktigaste utan i många fall, enda byggsten. Den som av en eller annan anledning, frivilligt eller ofrivilligt, inte är en del av mamma-pappa-barn-grejen är avvikande och inte riktigt anpassad. Personligen tror jag att detta fokus på kärnfamiljen är en viktig anledning till att kyrkan är så blek som hon är. Ett tydligt fokus på kärnfamiljen omöjliggör ett sunt församlingsliv, för familjen blir arenan för allt det vardagliga. Umgänge, pengar, ägande, gemenskap, diskussioner, och annat som borde vara en församlingsangelägenhet blir upp till varje familj att styra upp på egen hand. I församlingen sysslar man därför endast med de ”andliga” prylarna, som att lyssna på predikan och sjunga lite allsång, kort och gott – lite ”andlig konsumtion”. Personligen tror jag att det är extremt farligt att skicka ut alla vardagsbestyr, och allt som hör livet till, i radhusen i stadens förorter där församlingens olika familjer lämpar hårt för att hitta det perfekta livet. Det gör församlingen lam, livlös och helt menlös i förhållande till samhället.
Och när familjerna träffas varje söndag, på förmiddagen om man är en gammal trist församling och på eftermiddagen om man är lite hippare, så är det ett hårt jobb för varje familj för att kunna visa upp en fin, from och fräsig yta. Fikus(focus?)Forden med biofuel ska vara putsad, fred perrypiketen ska vara tvättad, slingorna ska ligga rätt, marimekkonappen ska sitta rätt i minstingens mun och  det lite större barnet ska få ett lagom moget ekologiskt päron i handen. Dessutom ska veckans alla konflikter, stressmoment, sorger, problem eller andra negativa grejer döljas bakom ett trevligt leende.
Församlingsmedlemmarna, kroppsdelarna, som borde känna varandra bra och gå genom stora delar av livet tillsammans förvandlas till främlingar för varandra. Avståndet är gigantiskt, och det lilla vi känner varandra är bara på den polerade ytan.
Dessutom tror jag att man skjuter sig själv i foten när det blir så här. Eftersom man bara ser det fina hos de andra familjerna, så tror man att de lyckas så bra med sina familjeprojekt och så får man lite dåligt samvete för att man inte får ihop sitt eget familjeliv.

Som jag tidigare nämnt så behandlar kyrkan äktenskapet som något alldeles extra heligt. Kyrkan är duktig på att tala om bibelns syn på äktenskapet, med vilket man menar allt det positiva som står skrivet om äktenskapet. Det respekterar jag, och jag har inget problem med att man utelämnar de galna bibelorden (som att köpa sig en hustru) när man talar om den bibliska synen på äktenskapet. Men ska man ha en så hög och fin syn på äktenskapet, så bör man väl också vara ganska så restriktiv när det gäller skilsmässa. Man kan, tycker jag, inte bara tala om det fina med äktenskapet och sedan strunta i att det ska gälla livet ut, läs t ex matt 19. Vi talar ofta och glatt om att en man ska lämna sin far och mor och bli ett med en kvinna, men vi talar inte lika gärna om att det som Gud har fogat samman får människan inte skilja åt.
Här tycker jag dessutom det kan vara på sin plats och ställa frågan: vem är egentligen gift?
Vad innebär det att lämna sin mor och far, och bli ett med en kvinna eller man?
Är det verkligen så enkelt att det handlar om signaturer på ett papper och två stycken ja inför prästen eller borgmästaren?
Två personer som är tillsammans och bor ihop, som vi kallar sambos, bör väl i rimlighetens namn kallas gifta i biblisk mening? Jag har alltid haft mycket svårt för när kyrkan skäller (fast det har väl slutat nu… det var några år sedan) på samboskapet eftersom jag hävdar att sambos i biblisk mening redan är gifta trots att prästen inte varit inblandad.
En del menar att formuleringen ”och de två ska bli ett” syftar på samlaget, eftersom man menar att det är då som två människor kommer varandra närmast. Jag tycker det är en rätt så intressant tanke att man man blir gift när man har sex, i alla fall om man ser på sex som något mer än utbyte av kroppsvätskor.
Vad säger du? Vem är egentligen gift? Är det nödvändigt att vara juridiskt förenade för att vara ett?

Av någon anledning blir alla texter så långa, jag ber om ursäkt för det.
Avslutningsvis vill jag bara nämna några ord om träning inför äktenskapet.
Det känns nästan lite oansvarigt att låta folk ingå äktenskap utan att ge dem ordentlig träning i trohet, hängivenhet och överlåtelse. Att två, oftast, unga personer själva ska behöva lära sig om samlivet är lite vanskligt. Det är många väggar som man kommer springa in i, helt i onödan. Så jag är helt och hållet för någon slags praktisk handledning där man kan föra kunskap och erfarenheter vidare till noviserna.

Jag delar också med mig av två citat (eller citat och citat, jag kommer inte ihåg dem ordagrant, eller vem som har yppat dem… men det är i alla fall inte jag som är fader till dem):
”Församlingen är inte ett folk som växer genom äktenskap och barnafödslar, utan genom vittnesbörd och dop”
”Människans största förbannelse är att hon blir könsmogen långt innan hon är redo att ingå i en seriös intim relation”.

1. Vem är egentligen gift?

2. Vad tror du är konsekvenserna av församlingens fokus på kärnfamiljen?

3. Hur talar vi om skilsmässa?

4. Bör kyrkan ha vigeslrätt?

Som vanligt: kommentera gärna. Utan dig är det halvt och kass, men tillsammans med dig kanske det blir något bra av det här!